facebook-icon.jpgKennel Chiron Phone.jpgKennel Chiron Mail.jpg
Hem Våra Hundar Valpar Rainbow Heaven Resor Kontakt

Lure Coursing FCI EM 2018

Guldmedalj tikar - Chiron's Working On A Dream
Guldmedalj hanar - Chiron's Human Touch
Silvermedalj hanar - Chiron's I'm A Rocker
6e plats tikar - Jakona's It Happened In Vegas


 Lure Coursing FCI EM 2019

​Guldmedalj tik - Chiron's Working On A Dream
Silvermedalj tik - KS For Whom TheBell Tolls
Silvermedalj hanar - Chiron's I'm A Rocker
Bronsmedalj hanar - Chiron's Human Touch

4e plats hanar - Paradise Boy's Night Out  (7 år)

Lure Coursing FCI VM 2023

Guldmedalj tikar - Chiron's Dressed For Success
Silvermedalj tikar - Chiron's Crash Boom Bang
5e plats hanar - Chiron's Human Touch (8 år)


Min första hälsning härifrån Rainbow Heaven blir till min bästa lillmatte My Ring.

 

Den där sista hamburgaren du serverade mig med ”allt på” var alldeles förträfflig – tack lillmatte för den godbiten. Jag skulle ju helst ha velat sitta i ditt knä i soffan hemma när jag svalde den i 1½ tugga och avslutade med en 200 g chokladkaka men nu blev det inte så den här gången. Vi satt i bakluckan på min bil och tittade på klockan och väntade på att den skulle gå och vi skulle kunna bestämma att det var dags att ta beslutet att säga hej-då till varandra för denna gången. 

 

Visst förstår jag beslutet som ni tog, jag hade så fasligt och vedervärdigt ont i benet de sista dagarna, men jag försökte ju låtsas som om det inte var på riktigt eftersom jag inte var klar med livet riktigt ännu. Det fanns så många otyg jag inte hunnit göra, så många stekar jag inte hunnit stjäla och så mycket frukt som inte blivit uppätet. Och så många pussar jag inte hunnit dela ut till alla mina människor.

 

Jag hälsar fortfarande på er några gånger i månaden och ser att ni har det ganska bra, jag brukar snusa lite i ditt hår när jag tittar till dig och hemma tror matte att det är den skrynklige som putter ut henne ur sängen – men gissa om jag har kvar de gamla knepen... Jag tror att du vet att jag är där för du famlar alltid med handen mot mig och mumlar någonting trevligt och omtänksamt till mig och matte grumsar lika mycket som vanligt när täcket försvinner och madrassen tar slut. Dessutom grimaserar hon lika illa som vanligt när jag ger henne min special-puss över hela ansiktet innan jag går tillbaka till familjen jag har till vardags nu.

 

Det är inte så stor skillnad på Rainbow Heaven och mitt gamla hem hos er alla. Jag kan ju komma och gå som jag vill och hälsar på er när helst jag har lust. De Gamla här säger att jag kommer att hälsa på er alltmer sällan med tiden, tills att det är dags att vi ses igen på riktigt. Det kanske är sant men än så länge så vill jag titta till er regelbundet och känna doften av er och kanske få tillfälle att plocka med mig något ni helt oförhappandes glömt på spisen eller bänken. Och när ni är ledsna och pratar med mig eller skrattar så där skönt ända ifrån magen av glädje – då vill jag vara där med er. Och visst saknar jag era händer när de drar i pälsen i min nacke och armarna om halsen på mig när jag klämmer mig ner i soffan fastän det inte finns någon plats kvar.

 

Min bror Aslan är här och han har tagit väl hand om mig. Han har fortfarande den där djupa, gula färgen av moget vete på hösten. Han har presenterat mig för en helt ny sida av den fyrfota familjen som jag bara hört berättas om men aldrig fick träffa själv hos mina människor. På kvällarna berättar vi ofta våra historier för varandra och vi är alla överens – vi älskar våra människor trotts deras brister!

 

Jag har ju förstått att ni berättar en hel del historier om min tid i familjen och det bjuder jag gärna på – jag skulle dock vilja få tillfälle och utrymme att återge min version av verkligheten till dessa åhörare också. Det är ju så lätt att en händelse – eller för den delen ett helt liv – återges med enbart en infallsvinkel av händelseförloppet.

 

Vi kan ta det från början så att alla hänger med, det är mitt livs historia som skall berättas och det är viktigt med detaljer – det har mor alltid poängterat. För den som inte hört talas om mig tidigare så kan jag berätta att jag är av norskt ursprung med en god stamtavla och mor hade höga förväntningar på mina framtidutsikter inom tävlingsringarna i varghundsvärlden.


Nu har jag ju aldrig varit mycket för att följa det gängse spelet och det fick mor lära sig med besked. Efter en uppväxt i en vild men god familj i Norge så blev jag med milt våld hämtad ifrån min familj en gråmulen dag i april år 2002 av en kvinna jag bara träffat en gång och med bil förd söderöver till Sverige.

 

Hon hade med sig en stor och raggig gammal man som spottade och fräste åt mig så fort jag försökte krypa upp i hans nacke eller gömma mig i hans gula päls. Den där gula färgen var lite speciell, den hade jag inte sett förut, men den där griniga gubben hade inget som helst överseende med mina ynkliga pip och mina böner om undsättning. Min första bilfärd slutade med att jag 400 meter ifrån min barndoms gård blev plockad ut ifrån hundmadrassen bak i bilen och därefter tillbringade 55 mil i mors armhåla innanför hennes tröja. Om det var varmt? Jo vars, lite unket blev det efter några timmar men jag lärde också känna mors alla dofter från början till slut och tyckte att det var ett säkrare tillhåll där under hennes tröja än bak i bilen med den store gule.

 

Jag fick också den fantastiska fördelen att som varghund inte sluta växa innan jag uppnådde den aktningsvärda mankhöjden av drygt 93 cm. Mors planer och förväntningar om en ny stjärna i dessa fantastiskt tråkiga utställningsringar kom skamligt på korta – tack och lov! Jag fick allt genomlida och prova på detta liv en del innan mor resignerade och insåg att jag inte var lämpad för detta ändamål hur lovande allt än varit när hon valde ut mig som fem veckor gammal.

 

Jag har alltid varit väldigt ivrig och har inte livet kommit till mig fort nog så har jag tagit livet till mig – på alla tänkbara sätt och några till. Ibland har det tagit lite tid att få mina människor att inse tjusningen med livet så som jag vill ha det, men det krävs bara lite intensitet och envishet så lär de sig. Vissa benämningar som Damp & ADHD med fler kombinationer av bokstäver har strukit förbi mitt öra genom åren men jag är välsignad med ett stort hjärta och tycker inte illa all denna uttryckta okunskap. Jag kallar det nyfikenhet, livsglädje, energi och uppfinnarlust!

 

När mor till slut insåg att jag inte heller var lämpad som material till ännu ett nytt lydnadsmaterial eller spårare i bruks av modell Varghund (tydligen var den gamle gule och de andra riktigt bra här, och vem vill prova att mäta sig med gamla stjärnor?) så fick hon till sist en av sina mer sällsynta men upplysta idéer – vi provar Agility.

 

Jag hade ju sett dessa spännande saker under ett par terminer när vi varit till klubben för den pinsamma lydnadsträningen och äntligen, äntligen var det dags att börja första kursen. Jag glömmer aldrig uttrycket i mina kursledares ansikten när de såg mig första gången på samlingen i terminens grupp för nybörjare. Det stod skrivet vad de tänkte med neonbokstäver över hela dem – vad i hela världen gör den där kolossen här??? Men gissa om vi under första terminen omvände dessa otrogna till dyrkande troende!

 

Efter en grundkurs där vi lärde oss hur de olika momenten skall genomföras (bland annat – hur får du mor att ligga inne i en plasttunnel i 12 cm vatten och snöslask med en tråkig köttbulle i handen, älskvärt och desperat ropandes ditt namn genom ekot av plastväggarna i tunneln?) så hade jag fått bra koll på de flesta momenten. Min favorit har alltid varit Taket. Jag älskar att klättra på Taket – det liknar på något sätt momenten där jag tar mig upp i bokhyllan på översta raden och plockar ner allt det där som mina människor tyckte att jag av någon anledning inte skulle stoppa i munnen.

 

 

 

Jag har startat i både inofficiella och officiella klasser i Agility och jag har en alldeles egen hejarklack varje gång. Jag tycker ju att de borde se mig som konkurrent men så snart jag kommer in på banan så är det efter de första sekunderna av förvånat misstroende över vad de faktiskt ser där ute på banan stående ovationer och jubel – titta det är en VARGHUND och han KAN ju! – och det gillar jag! Jag tror att jag vågar påstå att jag är en av de absolut största hundarna i Norden som tävlat officiellt – och det i en klass med hinder och tider för en bana som är dimensionerad för hundar med en mankhöjd från 43 cm och uppåt. Jag tog mig upp till kontinuerlig träning för tävlingshundar i vår klubb och även om jag aldrig kunde jämföra mina tider med Bordercollien eller Jack Russeln så var vi alla utomordentligt nöjda med min framfart – mor och mina tävlingsledare så länge den höll sig inom agility-banan.

 

Jag tror att mor har haft ett lite speciellt förhållande till mig genom mina år hos mina människor när jag hör De Gamla berätta. Jag har ju lurat Ödet så många gånger extra genom åren och hållit mig kvar hos mina människor, mot alla odds som sagt att det inte skulle gå ännu en gång. Allt ifrån dussintal lunginflammationer med dyster prognos, hastigt uppkomna tumörer i rygg och halsmuskler med snabb operation, förstorad mjälte som opererades bort i sista stund, dussintal magproblem (där i och för sig ett par möjligen skulle kunna ha sitt ursprung i några godsaker jag hittade i skogen innan mor hann ifatt mig, och som förmodligen kom ifrån resterna av de där ljuvligt doftande rådjuren), tarmrensning á la ”ät alla strumpor du kommer över så rensar du tarmen på allt oönskat innehåll” och finns det inga strumpor så tar du trosor och allt annat i lagom storlek du kan hitta i tvättkorgen.

 

Guldfiskar, guldörhängen, kålrötter, äpplen och päron, värmeljus, fåglar, fiskmat, antika stolar till matsalsbordet, mobiltelefoner och fjärrkontroller – vad går inte att äta? En omväxlande diet är väl vad Livsmedelsverket förespråkar?

 

Det finns så mycket att berätta men nu har vi samling med De Gamla – jag får avsluta här och så hörs vi snart igen!

 

Odin Damp, född Cormac




Hälsotester  -  Health tests

 

Tävlingsresultat  Show ​& Lure Coursing

 

Lure Coursing 
Simulerad harjakt efter en plastpåse...

Barmarksdrag

Kan Podenco Ibicenco dra? Det är ju en jakthund...

Viltspår

Agility med Irländsk Varghund

Du kommer att träna och kanske till och med tävla i klassen Large, samma grupp som alla hundar med en mankhöjd över 42,99 cm! Odin var 93 cm hög...

 

Länkar

.

Sök

Skriv in det du vill söka efter här