facebook-icon.jpgKennel Chiron Phone.jpgKennel Chiron Mail.jpg
Hem Våra Hundar Valpar Rainbow Heaven Resor Kontakt

Lure Coursing

För allra första gången i svensk hundsport/lure coursing historia så hade det svenska Landslaget Podenco Ibicenco representerat i truppen i år!

Med sex hundar anmälda ifrån Team Chiron åkte vi hem med 1/3 av medaljerna....

En helt osannolikt fantastisk resa - och att ha träffat så väldigt många duktiga hundar ifrån stora delar av Europa är en mycket trevlig upplevelse.

High Lights

Guldmedalj tikar - Chiron's Working On A Dream
Guldmedlaj hanar - Chiron's Human Touch
Silvermedalj hanar - Chiron's I'm A Rocker
6e plats tikar - Jakona's It Happened In Vegas


Italiensk Vinthund, Italian Greyhound, Piccolo Levrieri Italiano

Detta är ingen vanlig "hund" i den bemärkelsen att den trivs i en hundgård, vill sova i en hundkorg eller på en filt på golvet.

Vill du ha dessa egenskaper bör du välja en annan ras! Att skaffa en italienare är som att skaffa sig en liten "bebis" - och samtidigt få en kattlikt egensinnig liten VÄN.

På grund av sitt extrema och särpräglade yttre (och inre) blir detta aldrig någon "var mans hund" men vi som sett den glada lilla "tuffingen" med den stora självbilden och som lärt känna den vänliga charmören med sin vackra, spensliga och graciösa kropp – Vi älskar den!

Gräshoppa, fladdermus eller apa?

Den mest målande beskrivningen vi hört av denna ras är "ett mellanting mellan gräshoppa, fladdermus och apa" = en mycket livlig, höghoppande/"flygande", vig och intelligent liten varelse. Den har en extremt tunn hud, ytterst lite underhudsfett och en sidenblank superkort päls nästan utan underull.

Italienaren kräver en hel del av sin ägare, precis som många andra hundraser, men inte i form av timslånga promenader och massor av träning. Den kräver istället massor av närhet, uppmärksamhet och tolerans - det sistnämnda speciellt under valp- och unghundstiden. Någon påstod att man under valptiden borde vara utrustad med basebollhandske att plocka ner dem med då de kommer "flygande" i full fart. Denna kommentar är kanske något överdriven, men det är inte på något sätt ovanligt att man hittar sin unghund på matbordet (trots att stolarna är indragna), på köksbänken, i fönstret eller på div. andra ställen där man normalt kan återfinna katter, men inte hundar.

Den vuxna hunden är fortfarande livlig, glad, lekfull och oförvägen men betydligt mer sansad och behärskad. Den är mycket nyfiken och sällskaplig. Den vill gärna vara med överallt och deltar i ägarens sysslor. Sätter man sig så ligger den i knäet, helst under tröjan eftersom den älskar värme och särskilt mänsklig sådan, eller annars trippande alldeles bakom. Den är mycket lätt att ta med sig på resor och till släkt och vänner eftersom den inte hårar, inte dreglar, inte luktar hund och inte tar någon nämnvärd plats där den mestadels ligger som en liten hoprullad boll i ditt knä.

Den italienska vinthundens snabbhet och smidighet gör den idealisk att träna/tävla agility med. Den är orädd, höghoppande och har en suverän stresstålighet (tänder till full aktion på "tre röda sekunder", kör sitt sprinterlopp i full fart och tänder sedan av lika snabbt igen). Till lydnadstävling är den däremot inte en av de lättaste då den, liksom katter och de flesta andra vinthundsraser, endast lyder med motivation och aldrig av tvång.

Passar inte "galoscherna" (p.g.a. kallt och blött gräs, blåst, trötthet, otålighet hos ägaren m.m..) så gör de inte och då hjälper vare sig lock, pock eller hot - då är det bara att ge upp och gå hem. Till vardagslydnad är den synnerligen lättlärd. En mjuk röst, mjuka händer, små tillrättavisningar och mycket beröm är allt som behövs.

Italienaren är en något självupptagen och egensinnig liten hund som endast älskar en sak mer än sig själv (och det säjer inte litet!) - det är den egna familjen, som den frikostigt slösar sin tillgivenhet på. Besökare skälls först ut, hälsas sedan glatt och artigt på för att slutligen ignoreras. Den har oftast ett stabil psyke som gör att den i det stora hela inte räds någonting, vare sig verkligt eller inbillat. Dess karaktäristiska darranden, som många felaktigt tolkar som rädsla, är uttryck för många känslor (hunger, trötthet, frusenhet, att den är uttråkad o.s.v.) men sällan för rädsla.

Den har snarare lite övermåtta av dådkraft (= mod) men däremot väldigt liten skärpa i sitt väsen. Aggressivitet, hanhundsilska m.m. är okända begrepp för italienaren som mer än gärna sover "i en hög" tillsammans med andra hundar oavsett kön, katter, människor o.s.v., med nosen instucken på något varmt ställe.

Det finns dock en sak som kan göra den helt förkrossad och, om det upprepar sig och blir allvarligt, kan knäcka den mjuka italienaren helt. Det är aggressivitet, ilska och elakhet från ägarens sida eller bråk inom den egna familjen samt att bli bortkörd, utestängd och att inte få vara nära de människor den älskar. Du kan alltså inte uppfostra eller leva med en italienare genom att använda hårda ord men den ska definitivt uppfostras med en fast hand – den lär sig snabbt om man narras av dess ömkliga blick med "tyck synd om mig" och utnyttjar detta till fullo.

Nackdelar med rasen:

* Den stora dådkraften och självkänslan gör att den kan skada sig under alltför dumdristiga, vidlyftiga och galna upptåg. Den är dock mycket robustare och tåligare än dess yttre gör gällande!

* Den kan vara lite problematisk att få rumsren, talar högljutt om då man får besök och den har en stark könsdrift. Det sistnämnda gäller främst hanhundar och kan, om det går till överdrift, avhjälpas med kastrering - ett enkelt ingrepp som tar bort könsdriften och gör hunden fri från detta tvångsmässiga beteende. I övrigt påverkas den inte alls (utom att den har lite lättare att lägga på hullet).

* Den smäckra benstommen gör det farligt för den att bli fet och tung. Risken är då stor för benbrott vid hopp t.ex. ner från soffan.

* Dess stora närhetsbehov gör att den inte trivs med att vara ensam hemma stor del av dagarna. En hund- eller kattkompis gör situationen bättre men är "icke alena saliggörande" eftersom ägaren och familjen är italienarens allt!

* Den behöver ha "kläder"(täcke och ev. en tröja) för att vintertid trivas med att gå längre promenader utan att frysa, framförallt vid väder med starkare vind i kombination med kyla.

Man tror att den Italienska Vinthunden härstammar från de egyptiska vinthundarna som förekom vid faraonernas hov i det antika Egypten och är avbildade i faraonernas gravar. Via Grekland, där rasens existens bekräftas av en mångfald avbildningar på vaser och skålar, kom rasen till Italien i början av 400-talet f Kr. Sin främsta utveckling fick den italienska vinthunden under renässansperioden vid hoven. Det är inte ovanligt att italienska vinthundar återfinns på målningar av stora mästare från Italien och andra länder.

De finns  avbildade på konstföremål och målningar i poser som klart förknippas med dagens italienska vinthund; hundar med bakbenen indragna under kroppen som om de var på väg att sätta sig ned, liggande med de smala, finlemmade frambenen korslagda framför sig eller där ena frambenet är uppdraget hos såväl stående som sittande hundar.

Italienaren har använts till jakt på småvilt men var också en populär sällskapshund hos förnäma adelsfamiljer. Dagens italienska vinthund är utformad på kontinenten, främst i Italien, Tyskland och Österrike. Redan vid 1900-talets första år fanns rasen med på svenska utställningar men har troligtvis funnits i landet tidigare än så.




Hälsotester  -  Health tests

 

Tävlingsresultat  Show ​& Lure Coursing

 

Lure Coursing 
Simulerad harjakt efter en plastpåse...

Barmarksdrag

Kan Podenco Ibicenco dra? Det är ju en jakthund...

Viltspår

Agility med Irländsk Varghund

Du kommer att träna och kanske till och med tävla i klassen Large, samma grupp som alla hundar med en mankhöjd över 42,99 cm! Odin var 93 cm hög...

 

Länkar

.

Sök

Skriv in det du vill söka efter här