facebook-icon.jpgKennel Chiron Phone.jpgKennel Chiron Mail.jpg
Hem Våra Hundar Valpar Rainbow Heaven Resor Kontakt

Lure Coursing

För allra första gången i svensk hundsport/lure coursing historia så hade det svenska Landslaget Podenco Ibicenco representerat i truppen i år!

Med sex hundar anmälda ifrån Team Chiron åkte vi hem med 1/3 av medaljerna....

En helt osannolikt fantastisk resa - och att ha träffat så väldigt många duktiga hundar ifrån stora delar av Europa är en mycket trevlig upplevelse.

High Lights

Guldmedalj tikar - Chiron's Working On A Dream
Guldmedlaj hanar - Chiron's Human Touch
Silvermedalj hanar - Chiron's I'm A Rocker
6e plats tikar - Jakona's It Happened In Vegas


Hej igen hela min gamla familj!

 

Mor börjar få grå hår och får gå till frisören sin allt oftare. Hon verkar tro att jag inte skall ge henne nya grå slingor om hon färgar tillräckligt mycket. Hon känner tydligtvis inte det norska mottot ”Tills du stupar”.

Ja, det är i alla fall mitt motto här på dagarna och eftersom jag är norsk så är det väl helt ok att nämna det som ett norskt drag. Det låter om inte annat lite bättre än att säga ”Mor säger att jag har Damp, det är därför jag är som jag är” i alla fall.

Nu tar det ju en stund innan jag skulle nedvärdera mig till att stupa i striden om hur mycket jag hinner smaka på i smutstvätten, hur långt jag kan jaga grannens katt (eller min egen för den delen), äta tomma drickaflaskor (vet ni hur mycket det kan låta om tomma plastflaskor?), chansen att hinna tömma köksbänken innan mor ser mig, möjligheten till ett extra mål mat om jag kan sno Italienarens portion också, att bli temporärt döv när vi är ute på tur och jag får upp spår på någonting som jag inte har hunnit snacka med tidigare, stjäla mors smörrebröd ur handen på henne (sitter hon bara där med det så vad då da?) den dagliga raiden på kontoret och fars alla tillbehör som är så underliga och bara finns på kontoret……. ja, ni förstår hur det går till.

Hela världen ligger och väntar på mig och så tror mor fortfarande att jag tänker göra som min vän gamle Aslan och lägga mig ner och vänta på att bli gammal. Det gäller ju att passa på och ta för sig. Det man blir serverad här i livet är ju lätt räknat!

Mor trodde att jag behövde lite mer stimulering, alltså fick vi fortsatta vår strävan på kursen i hur man dresserar sin mor. Nu tyckte min ledare att jag lyckats så pass bra med att tygla upp mors beteende att jag kunde bli uppflyttad till nästa klass trotts allt. Vi kämpar fortfarande med att jag inte riktigt vågar släppa lös henne på planen själv alldeles för långt bort. Man vet aldrig vad dessa människor tar sig till när de blir ensamma och upprörda, så jag skuggar henne även när hon tror att hon skall gå iväg ensam.

Jag tog ett snack med min nya kursledare och han trodde att jag borde kunna släppa iväg henne så länge jag har henne inom synhåll. Kanske skall börja öka hennes frigång lite grann under våren. Hon blir ju så lycklig när hon kommer tillbaka välbehållen och ser att jag fortfarande väntar på henne. Ja, alla dessa illusioner våra människor har.

Sedan matar hon mig med köttbullar så att jag inte skall lämna henne för någon annan. Vem tror hon det är som skall ta hand om henne om jag går, om jag får fråga? Italienaren, eller? Ha! Men det där med köttbullar är inte så dumt. Bara för att hon inte skall känna sig allt för säker och sluta med de godsakerna så får jag temporära hörselnedsättningar även under kursen ibland. Det brukar fungera lysande. Då kommer hela påsen fram i fickan, och det är bara att se ut som om det hon säger har någon som helst betydelse så kommer det mer. Ja, se dessa människor.

 

Mor tyckte kanske att jag borde kompenseras för allt mitt slit med henne på lydnadsträning så en dag när vi kom till klubben där vi tränar så stod det många, många konstiga saker där. Annars är det helt tomt, men nu var hela planen full med leksaker. Ja, inte ens jag kunde släpa omkring på dem, men det går att leka lekar med dem ändå. Agility heter det visst. Vet inte vem som uppfann leken, men kul är den.

Jag hörde nog att det viskades lite bland de andra, speciellt Jack Russeln och Pudeln var lite överlägsna där de stod. De fick allt lära sig snabbt, att vi norrmän inte är att underskatta bara för att vi är lite större än somliga andra. De andra har sådana problem med att ta sig över gungbrädor och balansbroar och små tak.

”Sakta, sakta” försöker mor förmana mig här också (jag trodde ju faktiskt att vi var där för att ha kul, har ni haft kul ”sakta” någon gång?) när jag kliver över gungbrädan och inte hinner vänta tills den slår över utan tar det på vägen ner eller snabbt och lätt tar mig över taket, eller igenom tunneln.

Ja, lite ärlig skall jag kanske vara med det där om tunneln. Den var lite skummel första gången jag tittade in i den. Mor tänkte att hon skulle möta mig ifrån andra sidan så att jag förstod att den inte var farlig. Det var ju inte så att jag var rädd, alltså, bara lite fundersam på vad jag skulle där inne och göra. Sedan kröp mor in ifrån andra hållet och då stod jag bara och stirrade på omväxlande den del som jag kunde se genom tunneln och den del som stack ut genom röret.

Ni skulle ha sett henne. Vilken entusiasm! Vilken vigör! Så länge jag kunde se både fram och bakdelen på henne så var jag inte särkilt orolig trotts allt, men sedan fick hon för sig att krypa längre in. Då började hennes röst låta så avlägsen att jag trodde att hon höll på att svimma. Jag kastade mig in i röret för att trycka ut henne och tack och lov så backade hon ut igen, så jag kunde göra samma sak. Vi backade ut åt var sitt håll.

Tror ni hon blev tacksam över att jag räddade henne? Vad tror ni människan gör? Hon kryper in igen. Varför lära sig av sina misstag? Denna gång så räckte det inte med att jag kastade mig in och ut igen, för hon kom inte ut. Då började jag bli allvarligt bekymrad. Vad skulle jag göra om tunneln svalde mor? Mina egenskaper som handlingens man tog överhanden och jag insåg att någonting dramatiskt måste göras för att rädda detta eländiga exemplar till mor.

Jag övervägde möjligheterna och beslutade att det var värt ett försök att möta henne där inne. I första hand för att lugna ner henne, nu lät hon mycket konstig och ropade lite utdraget på mig. Så där som det nästan kan låta när vi kallar samman flocken till gemenskap, med urkraften från hela strupen, ni vet? OOOODDIIIIIIIINN. Ungefär så.

Denna gång kastade jag mig inte in för att inte skrämmas i onödan och jag belönades genast med lite lyckliga ljud. När jag väl kom fram till henne där inne så kom jag på att jag inte hade någon plan på vad jag skulle göra nu. Men planer, de är för de räddhågade som inte kan kompromissa. Jag körde tungan in i mun på henne för att få tyst på detta kurrande ljud och en bieffekt blev att hon lyckades rygga bakåt. Alltså satt hon inte helt fast, det fanns hopp om en lyckad räddning. Efter några upprepade manövrer med tung-tricket så var vi ute båda två igen, på väg åt samma håll.

Gissa om mor var glad. Hon betedde sig som en tokig, men hon lät glad så det var bara att låta henne hållas. Undrar om hon tänkt på vad som hade hänt om jag varit så lugn och tråkig som hon verkar önska sig emellanåt. Då hade hon fått sitta kvar där inne tror jag, nu räckte det med en halvtimma för att få henne tillbaka till den levande världen.

Men jag undrar ju fortfarande vad hon skulle in där och göra från första början. Bara för att hon inte skall få några bestående skador om detta missöde skulle inträffa ännu en gång så har jag börjat slänga mig in direkt i öppningen. Eftersom jag är väldigt snabb så hinner hon inte runt till andra sidan för att fastna den vägen innan jag har kommit igenom och kan mota bort henne ifrån den farliga lockelse som denna leksak tycks utgöra på mor. Inte vill jag bli stående med henne fastklämd i mitten igen, det är då helt säkert. Så mycket klarar inte mina norska nerver.

 

Ibland när jag åker på semester så tar jag in på ett pensionat ett par mil söder om Göteborg. Där finns det en Afghan och en Kinesisk Nakenhund med päls. Har ni hört något så dumt. En nakenhund med päls. Ser ut ungefär som Afghanen men i storlek som Italienaren jag har hemma.

Ni skall bara höra vilket liv det går att få på den lille. Speciellt när man går in i det speciella huset som är bara för oss ädla fyrbenta och råkar trampa ett par gånger på honom under vägen. Hur någon som är så liten kan vara så mycket ivägen på så kort tid har förundrat mig länge. Jag undrar när han tänker ge upp tanken att jag skall lyssna på vad han försöker framföra med allt sitt gruff och muff. Vill han inte agera tass-trasa så skall han ju inte placera sig under fötterna på mig.

Men jösses vad han kan låta!!! Bara för att han inte skall känna sig ensam i sina sångövningar så händer det att jag hjälper honom lite på traven. Inte ens denna hjälpande tunga förstår han, men sådan är livets lott för oss godhjärtade hjälpare. Bara otack i lön för mödan.

Eftersom jag numer inte kan välja fågel ifrån menyn på pensionatet, ja jag fick ju själv båda fånga och servera den förstås, så helt fullgod är väl inte servicen där, så fann jag en annan delikatess. Den kallas visst ”guldörhänge”. Det var en väldigt liten portion, men mycket lättare att få tag på än ”halskedja i guld” som mor bara retar smaklökarna med hemma men aldrig serverar. Eller ja, serverar och serverar. Den hänger ju runt halsen på henne och jag kan lova att det inte är lätt att knipa av den utan att hon lägger märke till mig och avbryter mina enträgna försök. Det smakar ju så gott. Gult guld, rött guld, vitt guld, ja även silver om det inte finns annat går an.

Denna ljuvliga arom av ädel metall! Hur som helst så var inte pensionatets föreståndare lika självisk och ovillig att dela med sig av detta underbara livets nektar. Det bara låg där på bordet bredvid sängen. Två stycken små, små underbart lockande frestelser. Alldeles gult guld. Hur skulle jag kunna låta bli?

Vad jag hade inne i sovrummet att göra, undrar du? Jag vet inte var du brukar ta dina små vilopauser, men själv föredrar jag alldeles klart en mjuk och avlastande madrass och en välformad dyna att vila huvudet på. Och när jag smög upp efter denna vederkvickande stund så låg de där bredvid mig. Två stycken. Eftersom jag inte ville att det skulle verka som om jag hade en alldeles omättlig aptit så tänkte jag först nöja mig med bara det ena. Dessvärre blev jag lite distraherad när jag precis sugit i mig det första – föreståndaren stod plötsligt i dörren och undrade vad jag gjorde där vid den tidpunkten på dygnet.

Ja, jag skulle ju bara ha svarat helt coolt att jag vilade välförtjänt efter förmiddagens alla prövningar. Istället greps jag av ett ögonblicks förvirring och sög snabbt i mig örhänge nummer två också. Problemet nu var att jag i stundens hastigt påkomna stress inte hann kontrollera att inga fuktspår lämnades efter delikatess två. Där var två tydliga ränder mitt på bordet där jag precis tillskansat mig dessa utomordentligt smakfulla godbitar.

Ibland räcker det med att avleda uppmärksamheten på sin egen person med lite översvallande ömhetsbetygelser till dessa människor. När de sedan börjar undra vad det har tagit vägen det som de letar efter så har alla eventuella bevis hunnit torka upp och det är inga problem att aktivt, och helt oskyldigt, hjälpa dem i deras jakt på det som de förlorat. Det gick inte denna gång. För ovanlighets skull så var jag tagen på bar gärning. Lite klantigt av mig, det måste jag erkänna.

Tydligen så var det inte bara jag som hade tyckt att de små godbitarna var VÄLDIGT SMÅ. Jag fick höra att det inte var någon ide att förfölja mig de närmsta timmarna och störa mig under den privata stund då man behöver göra sina fasta behov. Fast mor fick förstås höra att jag framöver var värd min vikt i guld. Hörde inte vad hon svarade, men det borde knappast vara någon nyhet för henne.

 

Jag vet inte riktigt om jag har uppfattat mor alldeles rätt men hon verkar lite medtagen om dagen nu för tiden. Även om det bär mig emot i hela min inlevelsefulla själ så kanske jag tar det lite lugnare med henne ett tag framöver. Det är ju ändå sommar på gång, och inte ens jag har kraft nog att bemästra värmen ordentligt. Fast man kan ju se det som att det är en lämplig tid att vila upp sig och samla krafter inför den hektiska kommande höst- och vintersäsongen igen……..

 

Många Många knäsittande hälsningar ifrån Odin




Hälsotester  -  Health tests

 

Tävlingsresultat  Show ​& Lure Coursing

 

Lure Coursing 
Simulerad harjakt efter en plastpåse...

Barmarksdrag

Kan Podenco Ibicenco dra? Det är ju en jakthund...

Viltspår

Agility med Irländsk Varghund

Du kommer att träna och kanske till och med tävla i klassen Large, samma grupp som alla hundar med en mankhöjd över 42,99 cm! Odin var 93 cm hög...

 

Länkar

.

Sök

Skriv in det du vill söka efter här